Nytt slutkapitel till I stundens hetta!

Eftersom det kommit så många frågor om slutet på Vivecas femte bok, I stundens hetta, och hur det gick för några av huvudpersonerna, beslöt sig Viveca för att skriva till ett nytt slutkapitel till pocketversionen av I stundens hetta. Om du redan har köpt eller läst boken hittar du det nya kapitlet här:

Fredagen den 19 september 2008
När Sune Svensson öppnade grinden till den katolska
kyrkogården i Solna var mannen i rullstol redan där. Som
vanligt.
Sune hade arbetat länge inom kyrkogårdsförvaltningen, sett
många förtvivlade anhöriga på begravningsplatsen. Men synen
av de där krokiga axlarna grep tag i honom. Sorgen som omgav
den ensamma gestalten var så kompakt att den tycktes leva
sitt eget liv.
Mannens blick var fäst på en enkel gravsten i grå granit.
Sune kunde inskriptionen utantill:
           Victor Ekengreen
           1992–2008
        Älskad son och bror

Victor Ekengreens pappa kunde sitta där i timmar, oavsett
väderlek. Så småningom brukade en bil från färdtjänsten
hämta honom, då och då var det hans dotter som körde hem
honom.
Dagens jordfästning skulle äga rum klockan elva, det mesta
var förberett. Sune Svensson såg på sitt armbandsur, det var
ingen brådska. Den nya graven låg bara ett hundratal meter
från Victors.
Plötsligt bröt solen fram ur molntäcket. Det hade regnat
på morgonen och var fortfarande fuktigt i luften. Men det
var inte särskilt kallt. Som så ofta i september hade de
fått några dagars brittsommar, som om sommaren ville dra
några sista andetag innan mörkret och vintern tog vid.
Sune sneglade bort mot Johan Ekengreen igen. Han satt med
en pläd över de förlamade benen. Det grå håret behövde
klippas, det verkade inte som om han hade rakat sig på
morgonen.
Sune nickade vänligt fastän han visste att han inte skulle
få någon hälsning tillbaka.
Det fick han aldrig.
Han började gå mot redskapsskjulet för att hämta det han
behövde.
Samma morgon hade det varit ännu en artikel i
dagstidningen om Ekengreens rättegång. Den skulle börja i
nästa vecka, han var åtalad för anstiftan till mord på
sonens bäste vän.
Trots att kamraten genom Ekengreens eget ingripande klarat
sig med skrubbsår var åklagaren bestämd. Han hade redan
meddelat att han tänkte yrka på ett kännbart fängelsestraff.
Ett hopknycklat papper låg på grusgången, Sune böjde sig
ner och plockade upp det, gångarna måste se snygga och
prydliga ut inför det kommande begravningsföljet. Han låste
upp, klev in i den lilla boden och tände taklampan.
Enligt tidningen hade Ekengreen redan erkänt brottet.
Pressen gottade sig i historien, den kände företagsledaren
som hyrt en lönnmördare för att hämnas sin son.
Ändå fanns det varken mord eller mördare, bara en serie
olyckliga omständigheter. Den inblandade polismannen hade
visserligen dömts för grovt tjänstefel, men blivit friad
från ansvar för Victors död. Man bedömde handlingen som
nödvärn, precis som man gjorde med tonåringen som Victor
Ekengreen också varit i slagsmål med.
Sune kunde inte låta bli att tycka synd om Johan
Ekengreen, trots allt som hade hänt. Han hade förlorat sin
ende son, och hustrun hade visst också lämnat honom, om man
nu skulle tro kvällspressen.
Det var som en grekisk tragedi, där alla var förlorare.
Stackars sate.