Läs de första kapitlen

Den kvinnliga rösten räknade långsamt ner över kanal sexton på kommunikationsradion.
”Tio, nio, åtta ...”
Havet kokade av båtar. De stora havskappseglarna med sina enorma segel och blänkande skrov trängdes på startlinjen ett par distansminuter från Sandhamn. Utanför startområdet manövrerade åskådarna sina båtar för att få bästa läge. Med kikare i händerna följde de spänt skådespelet framför deras ögon.
Det stora startfartyget, en minsvepare som marinen lånat ut, låg styrbord om startlinjen. De stora seglen vecklade ut sig till enorma ballonger som utnyttjade den svaga brisen till fullo.
Förutsättningarna för en spännande tävling var perfekta.
Rösten fortsatte sin nedräkning till startögonblicket.
”Sju, sex ...”
Tävlingsbåtarna navigerade skickligt för att positionera sig. Det var ett under att de inte kolliderade. Ibland skilde det bara någon decimeter i kampen om att få bästa platsen, så nära den orange lovartflaggan som möjligt.
”Fem, fyra ...”
När tre sekunder återstod skulle startpistolen avlossas. Ljudet krävde några sekunder innan det hördes.
Kungliga Svenska Segelsällskapets förste vice ordförande, advokat Oscar Juliander, stod bredbent och självsäker bakom ratten på sin vackra vita Swanbåt, en elegant skönhet döpt till Emerald Gin. Hon mätte sextioen fot och hyste femton mans besättning. Hon hade kostat en försvarlig slant när hon köptes från Nautors varv i Finland, över tolv miljoner.
Men hon var värd varenda krona, tänkte Oscar Juliander. Det skulle krävas mycket för att hon inte skulle bli först över startlinjen idag. Den här sommaren skulle han ta hem totalsegern i Gotland Runt, kosta vad det kosta ville.
Adrenalinet pumpade i ådrorna. Herregud, vad han älskade segling.
Han kastade en snabb blick ut mot havet och noterade med tillfredsställelse helikoptern från tv som cirklade ovanför området. Det skulle bli bra bilder när Emerald Gin gick först över startlinjen.
Som vanligt hade han inget emot att synas i medierna och de hade inget emot att visa upp honom. Det gällde bara att in i det sista behålla den eftertraktade positionen högt i vind som alla slogs om.
Han knöt händerna. Snart, snart skulle de vara på väg ner mot Gotland.
Det skummade om kölen där de forsade fram i vattnet, bara några meter från startlinjen. De fick inte korsa den i förväg, då kunde de bli tvungna att starta om. En nesa som innebar dyrbara förlorade minuter och kunde avgöra hela tävlingen.
Han höll andan medan de sista sekunderna räknades ner. Nu var de så nära att han nästan kunde ta på startbojen.
Rökstrimman efter startpistolen syntes på himlen. I nästa ögonblick dånade skottet ut över havet.
Förste vice ordförande Oscar Juliander föll långsamt framåt. Händerna släppte ratten medan blodet forsade ur såret på hans bröst. Hans oseende ögon hann aldrig registrera att tävlingen hade börjat. Redan innan kroppen landade tungt på durken var han medvetslös.
Skottet som dödade Oscar Juliander sammanföll perfekt med det som signalerade att deltagarna kunde ge sig av.
Emerald Gin klöv startlinjen som första båt i sin klass.

”Vad gör de för något?” utbrast kriminalinspektör Thomas Andreasson.
Tillsammans med sin bäste vän inom sjöpolisen, Peter Lagerlöf, befann han sig ombord på en av de finaste båtarna i sjöpolisens flotta, en Stridsbåt 90 som mätte nästan sexton meter och kunde göra fyrtio knop.
Thomas hade själv fört befäl på henne under de år han arbetade inom sjöpolisen. Men nu var det Peter som körde eftersom Thomas sedan flera år jobbade på kriminalenheten på Nacka polisstation.
När Peter hade frågat om han ville följa med och titta på starten till Gotland Runt var svaret givet. En dag på sjön tackade man inte nej till. Särskilt inte när det handlade om norra Europas största havskappsegling.
Nu noterade hans tränade polisöga att någonting hände borta vid startlinjen. En magnifik Swan 601, som legat först i sin klass, föll plötsligt av och gick utanför startområdet. En udda och märklig manöver när hon borde hålla en styv kurs mot Almagrundet på väg till Gotland.
”Ge mig kikaren, är du snäll”, sa han och räckte ut handen för att ta emot den. Han höjde den svarta Zeisskikaren mot ögonen medan han sträckte på sig i sin fulla längd, etthundranittiofyra centimeter, för att se bättre.
Swanen hade gått upp i vind alldeles utanför startlinjen. Hon borde redan ha hunnit segla några hundra meter på banan. Istället låg hon sist i startfältet medan de andra snabbt avlägsnade sig.
En av besättningsmedlemmarna ställde sig på fördäck och vinkade med båda armarna högt över huvudet.
En klassisk nödsignal på sjön.
Thomas kunde se hans förtvivlade ansikte genom linsen. Det sög till i magen på honom. Någonting var allvarligt fel ombord.
”Ser du något?” undrade Peter och kisade mot det skarpa ljuset.
”Det verkar som om något har inträffat i sittbrunnen. Det står flera personer intill ratten.” Thomas justerade kikaren för att få bättre skärpa. ”Det ser ut”, sa han långsamt, ”som om någon ligger framstupa på durken utan att röra sig. Men det är svårt att säga, sikten är skymd.”
Peter vände sig snabbt mot polisen som stod vid ratten.
”Kör bort till Swanen.”
Kollegan gjorde en hastig manöver och girade bort mot segelbåten.
”Skepparen är skjuten!” skrek den unge mannen på fördäck när de kom närmare. Han gestikulerade vilt med båda händerna. ”Jävlar, det är någon som skjuter på oss.”
Han tystnade, som om han just insåg att det kunde komma flera skott. Skrämt hukade han sig och pressade sig så nära den höga masten han förmådde. De uppspärrade ögonen förmedlade skräck och förvirring. 
Thomas såg sig omkring utan att riktigt veta vad han letade efter. Det var omöjligt att urskilja något hotfullt i myllret av båtar som trängdes på havet.
Den stora skaran åskådare verkade inte ha förstått vad som pågick. De flesta var upptagna med att titta på kappseglarna som var på väg bortåt. Solreflexerna dansade på vattenytan och bakom dem tornade det stora startfartyget upp sig. Långt bort skymtade konturerna av Sandhamn och Korsö Torn.
Thomas insåg omedelbart allvaret.
Ett mord hade begåtts mitt framför ögonen på honom. Inför hundratals åskådare och tävlande. Under ett av seglingssportens viktigaste idrottsevenemang.
Det här skulle bli ett mediekaos utan like.   
En enorm yacht, en Storebro 500, närmade sig platsen. Den var närmare sjutton meter lång och byggd i flera våningar. Den finpolerade mahognyn blänkte. Högst upp hade den en stor flybridge, en uteplats med en kommandobrygga varifrån båten kunde manövreras. Genom det starka soldiset kunde han urskilja en grupp män och kvinnor som tittade ner mot dem.
En medelålders man med kaptensmössa och en tröja med KSSS-emblem stod vid ratten. När det bara var ett tiotal meter kvar till polisbåten lutade han sig fram.
”Har det hänt något?” ropade han.
”Håll avståndet”, skrek Peter automatiskt tillbaka.
Det var inte enkelt att manövrera så att de varken kom för nära Swanen eller drev ner mot yachten. En kollision i det här läget var det sista som behövdes.
”Vi har Julianders fru ombord. Hur står det till med hennes man?”
En man i femtiofemårsåldern med silverfärgat hår ställde sig plötsligt upp i sittbrunnen på den vita segelbåten. Han verkade omtöcknad och chockad, som om han inte riktigt trodde på det han nyss hade sett. På hans tröja fanns stänk av något rött.
”Någon har skjutit Oscar”, ropade han till mannen i kaptensmössan. ”Oscar är död.”
På avstånd noterade Thomas hur en kvinna med ljusbrunt hår slog händerna för ansiktet innan hon försvann ur sikte. Sedan dränkte bullret från tv-helikoptern alla försök att kommunicera.